Återbesök i Ukraina

Efter veckans spektakulära händelser i Ukraina klottrar jag motvilligt ner ännu en bloggpost.

Utgångspunkten får bli en intressant kommentar i Studio Ett.

Kedjan Kosovo Krim

Niklas Bernsand (NB), Ukrainakännare, Lunds universitet. Studio Ett 6 Mars:

P1 – Hur kan man från rysk sida hävda att det här är lagligt?
NB – Ryssarna skulle nog erkänna att legaliteten är tveksam. Men Putin refererade i sitt tal här om dagen till Kosovo, där västmakterna på ett illegitimt sätt godtog att Kosovo skulle bli en självständig stat och slitas loss från Serbien. Från rysk sida menar man att Pandoras ask har öppnats – ”vill ni ha den världsordningen så kan ni få den”.

Bakgrund 1999

Kosovokriget utspelade sig 1999. Det råder ingen tvekan om att det var olagligt. Enligt FN-stadgan ska alla medlemmar respektera andra medlemsstaters territoriella integritet. I efterhand har västmakterna försökt föra in begreppet Responsibility to Protect (R2P), som kan ge undantag för humanitära skäl (vad det nu innebär). Men R2P fanns inte 1999. Natos agerande var rätt och slätt olagligt, både enligt FN-stadgan och även enligt Natos egna stadgar. Ett Natoland kan begära hjälp från andra Natoländer enligt artikel 5 om de känner sig hotade. Men Jugoslavien hotade inget Natoland 1999. Nato bröt helt enkelt mot både folkrätten och sina egna stadgar. Det var en naken aggression.

Situationen var sådan att Kosovo var en autonom provins i Serbien. Denna autonomi (självstyre) förminskades under krigen på 1990-talet. Amerikanerna argumenterade att den minskade autonomin kunde utgöra ett hot mot folkgruppen albaner i Kosovo. Därför påstod de att de, i strid mot folkrätten, kunde starta en militär aggression mot rest-Jugoslavien (Serbien och Montenegro). I och med detta öppnades Pandoras ask. Folkrätten kunde tydligen sättas ur spel om en folkgrupp påstods vara hotad.

Konsekvenser 2014

Albaniens och Serbiens flaggor visar upp varsin tvehövdad örn. Albaniens en svart och Serbiens en vit. I en analogi med schack blir då albanerna i Kosovo de svarta pjäserna och serberna de vita. Ja, det är en bra analogi. Både serber och albaner var de facto pjäser i ett geopolitiskt schackspel 1999. USA spelade de svarta pjäserna och Ryssland de vita. Men det var en ojämn match. Ryssland var på botten av sin kapacitet och amerikanerna på toppen av sin.

Skillnaden 2014 är att ryssarna nu spelar med de svarta pjäserna och amerikanarna med de vita. I övrigt är partiet identiskt. En autonom provins (Krim istf Kosovo) har en folkgrupp (ryssar istf albaner) som får sina rättigheter förminskade (ryska tas bort som minoritetsspråk i Ukraina istf autonomin begränsas i Kosovo). En utomstående spelare hävdar att de kan bryta mot folkrätten för att skydda den hotade folkgruppen.

Som Niklas Bernsand sa på radion: Vill ni ha den här världsordningen kan ni få den…

Personligen tror jag varken ryssar eller amerikaner är särskilt bekymrade över mänskliga rättigheter. Denna plötsliga oro för albanernas situation 1999 är inte trovärdig. Gissningsvis handlade det mest om att flytta fram sina positioner. Ryssarna tycker jag verkar snäppet mer trovärdiga. Amerikaner visste knappt vad albaner var för någonting 1999, de kunde lika gärna oroa sig för marsmänniskor. Ryssarna 2014 däremot vet mycket väl vad ryssar är. Deras oro för ryssarnas situation på Krimhalvön är mer trovärdig än att jänkarna skulle känna genuin oro för ett mystiskt folkslag på andra sidan Atlanten. Men jag gissar att bägge två är svepskäl för att flytta fram sina respektive positioner.

Sjätte Generationen

Idag, 7 mars, kom ytterligare en intressant intervju. Den här gången med Peter A. Mattson (PM), forskare vid Försvarshögskolan. Först lite bakgrund. Ni kanske hört talas om fjärde generationens krigföring. Men enligt PM är det inte fjärde, utan sjätte generationen som används nu. Utdrag ur intervjun:

PM – Ett fel många gör är att de försöker beskriva vad som händer idag med gårdagens militära begrepp … Målet för 6GW är den politiska och samhälleliga nivån. Medlen är i första hand icke-militära. Metoden som använts här är att skapa förvirring. Vi vet inte vad som sker, vem som rapporterar eller vilka som är inblandade. Sen försöker man skapa situationer som gör att vi reagerar. Vill man ha ett politiskt stöd genomför man en aktion som får politiker att agera.
P1 – Kan du ge ett exempel?
PM – När dödstalen [på Maidan] stiger sätter man ett tryck på politikerna att agera. Det är ett medel för att trigga igång politikerna. Vi vet inte vilka som gjort det här, inte vilka som är inblandade, men vi ser att det ger effekter.
P1 Menar du att Ryssland tryckt på för att skapa den här situationen?
PM Det kan ha varit vem som helst som har skapat den här situationen, Ryssland eller någon annan. Det vet vi inte.
P1 – Men hur kan man få politikerna att agera i den här förvirringen?
PM Ja, vi ser ju hur många tunga politiker har besökt Ukraina under veckan. Om det var det som var målet så har de ju lyckats.

Jag har egentligen ingenting att tillägga. Bara att jag känner mig förvirrad. Jag vet inte vad jag ska tycka eller tänka längre efter att ha lyssnat på dagens Studio Ett. Dimridåer och speglar…

Annonser

Om albertveli

Grävande programmerare.
Det här inlägget postades i Fred, Politik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s