Den Olympiska Rörelsen

Duci Simonovic, tidigt 1970-tal

Den framgångsrika basketstjärnan Ljubodrag ”Duci” Simonovic vann VM med Jugoslaviens landslag 1970, var med i OS i Munchen 1972 och återfanns flera gånger i Europas ”all-star” lag. Vid sidan av basketen har han en examen i filosofi och har undervisat vid universitet i både Jugoslavien och utomlands. Som författare har han skrivit böcker som är kritiska till kapitalismens förfall i allmänhet och till den olympiska rörelsen i synnerhet.

Tillsammans med sin äldsta son Igor har han även gjort filmen Den Olympiska Flamman:

* Engelska
* ”Serbokroatiska

Från filmens inledning:

2000-talet har inletts och i en sammanfattning av denna historiska tid skulle sport spela en central roll. Sportevenemang har skrivits in i de religiösa kalendrarna och sportarenorna har blivit dagens kultplatser. Men kapitalismens utveckling har lett till en trivialisering av de olympiska mysterierna. Istället för en kyrka har de Coubertin förvandlat de olympiska spelen till en cirkus. Istället för att vara ärofulla beskyddare av den olympiska andan har IOC blivit skrupellösa olympiad-langare. De Coubertin har offrat den olympiska idén till Mammon.

Simonovic menar alltså att den moderna olympiska rörelsens fader, Pierre de Coubertin, missuppfattat de gamla grekernas ideal. I inledningen till boken Den Olympiska Rörelsen och en Ny Världsordning skriver han:

Pierre de Coubertin såg i Hitlers fascistregim personifieringen av de ideal han kämpat för hela sitt liv. Likheterna mellan fascismens livsåskådning och de Coubertins praktiska filosofi är slående. Att läsa Hitler och de Coubertin ger intrycket av att den ene plagierat den andre. Vi kan säga att de Coubertin var en föregångare till fascismens militanta rasideologi.

Förutom IOC:s grundare de Coubertin menar Simonovic att även efterföljarna delat extrema värderingar, som Sigfrid Edström* och Antonio Samaranch (som innan han blev ordförande för IOC tillhörde Francos fascistregim i Spanien).

Jakten på nya rekord menar Simonovic visar på kopplingen mellan sport och kapitalism:

Fram tills nyligen var ett mått på framgång hur effektivt jordens naturresurser kunde exploateras. Idag börjar människor bli medvetna om miljöförstöringen det för med sig. Samma sak med sportrekord. En gång visade rekorden på människans inneboende kraft. Att idag se atleternas deformerade kroppar väcker frågan om dessa ”framgångar” är värda sitt pris. Sporten var en gång reklam för det kapitalistiska systemet, men har idag blivit en utgångspunkt för kritik mot samma system. Sporten är en spegel som reflekterar kapitalismens ansikte.

* Sigfrid Edström var även industrialist och drev en militant linje i ekonomisk-politiska frågor med syfte att motverka 1930-talets planhushållningstankar och de socialistiska idéernas spridning. Edström var Wallenbergs högra hand och central i det svenska näringslivet.

Annonser

Om albertveli

Grävande programmerare.
Det här inlägget postades i Idéhistoria, Politik, Sport. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s