Snöjungfrun

De förkristna slaviska folken brukade göra figurer av snö, ibland snögubbar, men oftast snöflickor. Både barn och vuxna gjorde snöfigurer för att skydda sig från onda andar. Enligt legenden kunde snöflickor ibland förvandlas och bli till levande flickor. Om just en sådan snöfigur handlar legenden om Snöjungfrun, Snegurochka (rys.) / Snezana (sydsl.).

NÖJUNGFRUN var dotter till
Vackra våren och gamle Frostnäsa.
Hon växte upp i sin fars isrike
tills hon fyllde sexton, för att
inte solguden Jarilo skulle se henne
och få henne att smälta bort.

Sent en vinter, när hennes föräldrar
träffades, grälade de om Snöjungfruns
öde. Hennes mor ville att hon skulle
bli fri, men fadern var rädd för solen.
Till slut bestämde de sig för att
överlämna henne till ett gammalt barnlöst
par, en skogshuggare och hans fru.

En morgon vandrade det gamla paret i
den snötyngda skogen. ”Vi har inga barn,
men vi kan göra en snöflicka!” sade
skogshuggaren. De började rulla snöbollar
och efter en stund hade de byggt en
snöflicka, vackrare än ord kan beskriva.
Det gamla paret tittade på snöflickan
och blev ledsna, ”om vi bara hade en
egen flicka” sade gumman.

Till deras förvåning rodnade snöflickans
läppar och ögonen öppnades, varefter hon
klev ut ur snön som en livs levande flicka.
”God dag vänner, var inte rädda! Jag ska
vara er en god dotter och betrakta er som
min mor och min far.”

”Min kära dotter, du får som du önskar,”
sade skogshuggaren. ”Kom med oss efterlängtade
flicka!” De tog hennes vita händer och
ledde henne ut ur skogen. Medan de gick
svajade tallarna adjö och önskade henne
lycka till i livet.

Snöjungfrun växte upp snabbare än normalt
och snart började vårsolen värma landet
och fläckar av grönt gräs visade sig. Men
den unga flickan gömde sig från solen, sökte
sig till skuggan och sträckte sina vita
armar mot regnet. Föräldrarna blev oroliga,
hennes ansikte var så blekt som om inte en
droppe blod fanns där, men hennes ögon sken
som små stjärnor och hennes leende lyste
upp hela rummet.

En dag, när sommaren närmade sig, bad några
flickor Snöjungfrun att hon skulle komma ut
och leka med dem. Hon följde motvilligt med
när de plockade blommor och när de sjöng och
dansade med pojkarna i byn. Hon höll sig i
bakgrunden ända tills herdepojken Lel spelade
flöjt för henne och sedan tog henne i handen
och virvlade runt med henne i dansen. Från
och med den dagen uppvaktades hon av
herdepojken, som älskade henne djupt, trots
hennes kalla hjärta. Till slut lämnade han
henne för en annan byflicka. Förkrossad ilade
Snöjungfrun till en tjärn mitt i skogen och
bad sin mor att skänka henne ett mänskligt
hjärta; ”Att få älska under bara ett kort
ögonblick är viktigare än att kunna leva för
evigt med fruset hjärta!” sade Snöjungfrun.

Modern förbarmade sig över henne och satte
en krona av liljor på hennes huvud och
förmanade henne att skydda sin kärlek från
Jarilos brännande blick.

Snöjungfrun rusade fram mellan träden,
skingrade morgondimman och smälte den
sista kvarvarande snön. En solstråle
föll på Snöjungfrun och med ett rop av
smärta bad hon Lel spela en sista melodi
för henne. Medan han spelade sjönk hennes
kropp ner i marken och kvar blev bara en
krona av liljor.

Men när ett liv försvinner kommer ett nytt.
Solskenet väckte den frusna marken till
liv med en kyss. Lel satt å sin sida och
väntade på att vintersnön skulle återge
honom hans älskade Snöjungfru.

Advertisements

Om albertveli

Grävande programmerare.
Det här inlägget postades i Historia, Mystik, Poesi. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s